FEMINISTAKADEMIN

Det är med stor tacksamhet och stolthet som jag får motta det här priset idag, Tack till er alla!

 

Jag är en 42-årig kvinna, hemma från Nyland, som valt yrkeskarriärer i otroligt manliga branscher. Varför? Arbetsuppgifterna i dessa har intresserat mig och det är landsförsvar och idrott som har drivit mig. Jag har också blivit uppfostrad så att man inte behöver välja utbildning och arbete utgående från sitt kön, utan att allt är möjligt i Finland. Men är det verkligen det?

Låt mig belysa bakgrunden till att jag står här just nu.

 

Bild1. Efter femton år i Försvarsmaktens tjänst får jag jobbet som generalsekreterare för Finlands Svenska Idrott. Jag har en bakgrund som tävlingsidrottare i triathlon och multisport och ser fram emot att främja idrott och motion på svenska i Finland. Jag har också en förhoppning om att klimatet och verksamhetskulturen i idrotten skulle vara modernare och öppnare än vad den var i Försvarsmakten. Nå, det visade sig det att den inte är, men jag kommer dit ännu i det här anförandet.

 

Bild2. Efter att det gått tre år sedan jag sade upp mig från officerstjänsten vid Försvarsmakten, vågade jag prata om hur min yrkeskarriär egentligen varit vid Nylands brigad som en av de första kvinnliga officerarna där. I ett sommarprat för Radio Vega berättar jag, utan att släta ut något, om hur brutal verksamhetskulturen var i Dragsvik om du inte var en “vit man”. Uttrycket “vit man” användes alltså helt öppet bland personalen för att beskriva en bra och pålitlig militär person. Jag låter det här tala för sig själv.

Det kändes befriande att skriva sommarpratet, även om man bara fick med några procentenheter av allt man fick utstå, men jag var otroligt nervös över hur det skulle tas emot. Jag var också orolig om min man indirekt skulle bestraffas på något sätt iom. att han ännu jobbar kvar där.

I sommarpratet försöker jag beskriva en miljö var kvinnofientlighet ännu råder och hur den tar sig uttryck, om hur tystnadskulturen möjliggör en mycket ohälsosam verksamhetskultur och förnedrande jargong och om hur bästa-broder-nätverken möjliggör förseelser och övertramp. Jag led mycket av ett ledarskap som inte kom åt det här, där ingen vågade sätta ner foten och ingripa och var man inom högsta ledningen blundar för problem med trakasserier och arbetsplatsmobbning. Jag vill också poängtera att jag dock trivdes i jobbet, att jobba med försvarsfrågor kändes alltid meningsfullt och jag hade aldrig problem med beväringarna. Jag var en bra och uppskattad utbildare och jag saknar den delen av arbetet ännu idag. Sommarpratet sändes den tolfte juli i somras och det var mitt livs mest nervösa dag. Jag vågade inte lyssna på det utan var ute och gjorde ett långt träningspass under tiden det kom på radion. När jag kom tillbaka hem och tittade på telefonen så hade jag fått en massa meddelanden, missade telefonsamtal och e-postmeddelanden. Min mamma skrev att hon och min pappa suttit och gråtit när de lyssnat på pratet. F.d. beväringar hörde av sig och framförde hur mycket de hade uppskattat mig som officer. En massa okända människor från olika bakgrunder skrev till mig och berättade att de upplevde att jag berättat om något som de själva gått igenom. Kvinnor som gjort militärtjänstgöring i Finland hörde av sig och tackade mig för att jag vågar tala om problemen. Kvinnliga officerare i Sverige tog kontakt med mig och berättade att de upplevt samma problem inom den svenska Försvarsmakten, men under början av sina karriärer på 1990-talet. En kvinnlig officer skrev att hon idag uppriktigt uppskattas för det kunnande hon har i att främja jämställdhet. Vi har tyvärr en så lång väg att gå ännu för att komma dit i det finska försvaret.

Tom. manliga unga officerare hörde av sig till mig och tackade för att jag hade mod att lyfta upp problemen inom verksamhetskulturen. Att de inte trivdes i den bakåtsträvande andan men var helt utan mandat eller redskap att göra något åt situationen.

Hur tog man emot mitt sommarprat på Nylands brigad då?

 

Bild3. Med fullständig tystnad, som det hör en riktig tystnadskultur till. Man hänvisade till att det var “en enskild persons problem” som skildrades i mitt sommarprat. Genom att fullständigt blunda för vad jag berättar om påvisar man på vilken nivå ledarskapet är på. Kvinnan som hemförlovades med tjänstgöringsintyget med endast ettor på varje bedömningspunkt, fick inte nu heller sitt intyg korrigerat.

 

Bild4. Som tur var inte övriga Svenskfinland tyst. Nu började en glädjande livlig diskussion i media om de problem jag lyft upp i sommarpratet. Svenska Yle gör en omfattande utredning om hur kvinnor upplevt sin militärtjänstgöring och får in hundratals svar var en betydande del av kvinnorna som svarat vittnar om sexism och kvinnofientlighet. Nu frågade man endast om kvinnors upplevelser. Det borde även utredas hur alla de som inte identifierar sig som en “vit man” har upplevt det militära. Jag har t.ex. inte ännu träffat en enda homosexuell man som öppet kunnat vara det i det militära. Jag känner dock flera homosexuella män som jobbar inom försvarsmakten men som aktivt döljer sin sexualitet. Hur hälsosamt är det och vad säger det om attityderna?

 

I ett sommarprat som inte får räcka längre än dryga trettio minuter får du inte med allt, men jag hade lyckats få fram mitt budskap. Att försvarsmakten behöver ett bättre värdebaserat ledarskap och jag hoppas innerligt på att jag fått någon boll i rullning i institutionen. Ingen därifrån svarade ju officiellt på något vis på mitt sommarprat och det hade jag inte förväntat mig heller. Problemet i en stark tystnadskultur är att du inte får lyfta upp problem. Ifrågasätter du något, och skulle du våga göra det offentligt, kan du säga adjö till din fortsatta karriär. Din väg kommer för alltid att sandas. Det här är en bidragande orsak till att kvinnor har svårt att stödja varandra i dessa verksamhetskulturer. Det gäller att vara lojal till dem som har makten, annars är din egen position starkt hotad. Jag var aldrig lojal för de vita männen och därför fick jag jobba i konstant motvind.

Det var intressant hur förtrycket ändrade form beroende på i vilken ålder och i vilken position jag var i. I början av min karriär var det mest sexuella trakasserier. Jag anmälde de flesta av dem och stämplades som besvärlig och som en svikare. Sedan blev det mera klassisk arbetsplatsmobbning med utfrysning och förminskande som gällde och ju högre upp jag kom i grad, blev det mera diskriminering utgående från kön.

 

År 2020 sade jag alltså upp mig själv och jobbar nu inom idrottsrörelsen. Hur mår den då?

Bild5.

Inte så bra. Här gäller samma föråldrade maktstruktur som vi har inom försvaret. Idrotten har sedan begynnelsen varit manligt kodad och det är män som fortfarande sitter på de ledande positionerna var besluten fattas. Kvinnor uppskattas som duktiga idrottare, men skall inte framföra åsikter som inte är i linje med ledningens. Det uppskattas inte. Ledarskapet inom idrotten är svagt och här figurerar även bästa broder-nätverken starkt. Rekryteringar sker inte alltid på öppna grunder inom idrotten och därför är jag nöjd och tacksam för att min position besattes genom en öppen rekrytering var jag kom in, helt utifrån, utan kontaktnät som hjälpte till. Det här är ovanligt, men jag är rädd att man nog ångrade sig efteråt, då man märkte att jag inte gick att styra. Jag utförde endast uppdrag som kom från FSI:s beslutsfattande organ, styrelsen, inte från andra håll. I början var det många som försökte få egna intressen igenom via mej, men jag sade nej och jag synliggjorde dem. Jag är alltså inte populär bland de som var vana med gentlemanna-avtal och annat mystiskt inom den finlandssvenska idrotten. Vi har förändrats som finlandssvensk organisation, till en föregångare inom ansvarsfull verksamhet och öppenhet och transparens. Det är jag stolt över. Idrotten skall vara till för alla, verksamhetsmiljön skall vara trygg och trakasserier skall aktivt förebyggas. Jag hör mycket klagomål, direkt och indirekt, om att FSI endast gör jämställdhetsarbete. Vi gör väldigt mycket arbete för idrotten inom FSI och allt genomsyras av ett jämställdhetstänk. Tyvärr är vi nog enda idrottsorganisationen i Finland som gör något konkret för jämställdhet och jämlikheten i idrotten. Ålands Idrott gör ett lika bra om inte bättre arbete för samma ändamål på Åland.

Allt baserar sig på ledarskapet. Under min tid i Försvarsmakten såg jag med mina egna ögon vad ett passivt ledarskap leder till i verksamhetskultur och jargong. Det är den högsta ledaren som skall leda en förändring till det bättre, och detta sker inte med vackra ord och fraser i ett festtal. Det krävs att man sätter sig fullständigt i blöt och börjar leda förändringsarbetet mot en bättre verksamhetskultur. Man kan inte längre sopa problem under mattan, man måste aktivt ta itu med dem och ställa de skyldiga till svars. Man kan inte fortsätta att skydda sina bästa bröder eller systrar, man måste istället avslöja och synliggöra nätverken som möjliggör informell maktanvändning och oförtjänta fördelar. Det här är naturligtvis mycket obekvämt och kräver enorma personliga resurser, men någon måste göra det. Vi kan inte fortsätta ha en idrottsrörelse var var tredje kvinna och var femte man blir trakasserad. Vi kan inte fortsätta ha styrelser som består av bara vita män eller mestadels vita män. Vi måste ta idrotten till nutid och förse den med moderna värderingar för att överhuvudtaget ha en idrottsrörelse kvar i framtiden.

 

Hur är det att driva förändringsledarskap i idrottsvärlden? Det är både tacksamt och himmelens otacksamt på samma gång. Det som är drivande är att det finns så mycket konkret att ta fasta vid och börja åtgärda. T.ex. att införa könskvoter, påbörja projekt för att integrera invandrarflickor i verksamheten eller att ta i bruk whistleblowing kanaler och utställa trakasseriombud. Det är positivt att då högsta ledaren går i spetsen och leder förändringsarbetet så har de flesta lätt att gå efter och de som är sakkunniga inom området får det stöd som de behöver för att driva igenom sitt arbete. Det har också varit glädjande att så många av våra idrottare börjat lyfta upp problem på bordet och många är i direkt kontakt med mig med frågor som gäller värderingar och hållbarhet inom idrotten. Förtroendet känns otroligt fint.

Gillar alla en förändring och satsningar på jämställdhet och likabehandling? Svaret är nej. Jag blir nog hårt motarbetad, både inifrån och utifrån. Det som är utmärkande är att de som synligt motarbetar mig är så gott som enbart män. Det säger något om att det nog inte är själva saken som är problemet, utan motståndet bottnar i någonting annat. Det handlar om en rädsla för förändring och att man känner att de gamla positionerna är hotade. Då söker man trygghet i likasinnade, sätter upp sina taggar och börjar aktivt dra undan mattan för det förändringsarbete som görs. Man hävdar att man inte tar med männen i utvecklingsarbetet och att man inte blir hörda. Vad då hörda? Då det äntligen också börjar komma in kvinnor som får framföra sina åsikter så hävdar man att man inte lyssnar på männen längre. Det här är endast en rädsla för förändring och starka kvinnor som inte låter sig styras.

 

Ett tydligt tecken på att vi har mycket att göra ännu vad beträffar jämställdhet är hur vi reagerar på benämningen feminist. Jag tar med enorm tacksamhet emot titeln Årets feminist men jag vet samtidigt vad det väcker för reaktioner. På platsen där jag kommer från, från Evitskog, som Victor Hurmio sjunger, är termen feminist ännu någonting negativt och används som skällsord. Jo, jag bor 40 km från huvudstaden men det här är utvecklingsnivån på glesbygden i Kyrkslätt. I Försvarsmakten skulle det här priset ha varit årets förnedring och något man skulle ha hånat om jag fick det som officer. I idrottsrörelsen vet jag att utnämnandet även väcker negativa reaktioner. Bryr jag mig? Nej. Dem struntar jag naturligtvis i men det säger mycket om hur våra värderingar ser ut i dessa manligt kodade branscher. Eller hur man ser på kvinnor som vågar aktivera sig och framföra åsikter. Då är det ett effektivt vapen att tysta ner och förminska henne genom att kategorisera henne som en feminist, någon som är lite galen och som inte behöver tas på allvar. Och det här måste vi ändra på!

 

Det första steget är att kvinnor uppriktigt börjar stödja varandra. Om vi inte står upp för varandra så signalerar vi till männen att de inte heller behöver göra det. Ett effektivt sätt att göra det här på är att vi alla kallar oss feminister och gör det med stolthet. Att vi är solidariska mot varandra och vågar stå upp för orättvisor, oberoende av kön. Att följa normen, och alltid vara till lags, är kanske bekvämt men det bidrar inte till någon förändring. Jag blir ofta förminskad genom att man bakom min rygg talar om mig som någon som hatar män. Jag hatar absolut inte män, jag umgås nästan mera med män än med kvinnor och jag är gift med en man och stolt mamma till en son. Men vad jag hatar, om man nu skall använda ett så starkt ord, är de bakåtsträvande normer och gammaldags strukturer som vi ännu lever efter. Och det är dem som jag vill åt i mina strävanden. Jag hoppas att jag kan röja upp en väg för andra och att andra män som kvinnor, vågar gå efter och kräva en utveckling. Alla mår bättre när alla mår bra.